Citizens En kväll med Once a Blue
”An old fart” som mig, som började följa engelsk fotboll och Manchester City i slutet av 1970-talet, vill gärna ge yngre supportrar en inblick i ”Once a Blue”-gänget och deras verksamhet. Once a Blue är det relativt nya namnet på föreningen för fd City-spelare. De kör arrangemang i olika former och i olika forum, ibland helt öppna och ibland för en supporterklubb. Kommande arrangemang annonseras både i programbladen och på webben.
Den kväll när jag var med, så deltog Paul Lake, Paul Moulden, bröderna Brightwell, Peter Barnes, Richard Edgehill och så klart David White, som höll ihop det hela. Det var ett mycket trevligt arrangemang på ett hippt ställe, som åtminstone jag aldrig varit på (inte så konstigt, för det är ju mest hippa människor som går på hippa ställen). Freight Island, en gammal lagerlokal precis bakom Piccadilly station (det är London Road station, för dig, redaktörn). Vi inledde med lite mingel och öl i en stor lokal medan ett band spelade på scenen i ena änden av lokalen. Det var massor med folk (inte bara vårt sällskap) och riktigt härlig stämning, nästan lite Oktoberfest.
Bara känslan av att, när man sitter och pratar vid ett långbord, med sin öl i handen, bli tillfrågad av Paul Lake om han får slå sig ner och göra oss sällskap är ju helt surrealistisk! Eller att David White reser sig och erbjuder sin plats till min fru, så att hon kan sitta där. En artighet, nyfikenhet och ödmjukhet som präglar hela Once a Blue. Och tyvärr är väldigt långt ifrån hur man uppfattar dagens fotbollsstjärnor generellt, där de går med sina tomma blickar och små necessärer på väg till eller från matcherna.
Efter minglet flyttade vi in i en mindre lokal, reserverad för oss, där det blev en del historier och en Q&A-session. Några favoriter bland historierna och anekdoter vi fick höra är om hur klubben målade gräset grönt hösten 1990, när planen var hårt sliten efter för många konserter. Intäkterna behövdes ju desperat, för en klubb som hängde på repen ekonomiskt.
Med det sällskapet som var så kretsade mycket så klart kring laget som vann FA Youth Cup 1986, deras uppgång till seniorlaget och vidare, samt deras tränare Tony Book och Glyn Pardoe. Spelarna pratade mycket och varmt om tränarduon, som beskrevs som hårda men rättvisa och väldigt stöttande när det behövdes. Ofta tog de olika roller sinsemellan, med Book som den tuffe kravställaren och Pardoe som la armen om den unge spelaren för att ge några faderliga råd. Glyn Pardoe lät ingen sväva iväg till följd av sina framgångar på planen genom att slå fast saker som …
You can’t call yourself a Man City player until you’ve played ten consecutive first team matches.
Richard Edghill, som idag arbetar som speciallärare för utåtagerande barn med inlärningssvårigheter, berättade om när han i A-laget skulle spela derby och möta Ryan Giggs på sin kant. Tony Book gav honom då det korta och kärnfulla rådet:
Remember, son, he can’t run without his legs.
Paul Lake pratade om sin karriär och om känslan av att avancera in i Citys A-lag tillsammans med sina bästa kompisar, ungdomar som han spelat fotboll med eller mött genom åren i de olika åldersgrupperna. Och hela tiden hjälpte man varandra, stöttade den som hade en liten dipp och blev genuint glada för den som fick chansen i A-laget.
I was the last of the youth team to come into the first team but I was so proud for my team mates.
David White hyllade Paul Moulden som …
the Haaland of our time. When you out in the cross and it found him, you might as well turn back to the halfway line. You were so sure it would be a goal.
Överdrivet eller inte, så hade ju Moulden en otrolig näsa för mål och min uppfattning är att han hade kunnat bli så mycket större i en bättre omgivninng, än City under andra halvan av 1980-talet.
En annan godbit är rådet som Paul Moulden fick av sin far, efter att ha halkat i en match mot Watford:
Put them Nike boots in the bin, son. They’ll never make good football boots. They need to stick to athletic shoes.
Famous last words, typ.
Det var också mycket roligt att höra hur bra och bekväm (verkade det på mig i alla fall) David White var i sin roll som moderator eller konferencier. Han höll ihop allt på ett bra sätt, kom med roliga instick och intressanta frågor till sina kollegor på scen.
Dyker chansen upp att gå på ett sådant arrangemang, så rekommenderar jag verkligen att ni tar den. Det är dessa initiativ som ger mig mervärde i gemenskapen som supporterklubben står för. Och genom att betala inträde eller att köpa lotter så stöttar du våra vänner i Once a Blue. De är gamla spelare och hjältar från en tid när spelarna bodde i området vid arenan, var med i Junior Blues julpantominer och definitivt inte tjänade 300 000 pund i veckan. De är värda både uppmärksamhet och ekonomisk stöttning.
Andreas Larsson
Medlem, redaktionsansvarig och styrelseledamot i Citizens of Sweden