Citizens Supporter på 80-talet
Så här när det är en helg reserverad för landskamper, och ingen riktig fotboll, så tänkte jag som ålderman bjuda på en liten återblick på hur supporterskapet kunde te sig från ett svenskt perspektiv, långt innan internet, oljepengar och Matchday Experiences, och långt från händelsernas centrum i Manchester.
Då, från slutet av 1970-talet, hade vi den norska supporterklubben och klubbtidningen Newsletter, till största delen skriven, av grundaren Nils Arild Martinsen. Det var en fröjd när den trillade ner i brevlådan, dock allt för sällan, tyckte man givetvis. Mina huvudsakliga källor till information om engelsk fotboll i allmänhet och Manchester City i synnerhet var, förutom Tipsextra under oktober-februari), radion (BBC World Service på lördagar, tidningen Vi Tippa (som kom ut en gång i veckan), och just Newsletter. Det räckte ju inte på långa vägar att tillfredsställa min nyhetstörst och jag tänkte att det måste finnas fler som jag. När jag dessutom började att presumera på Manchester Evening News sportbilaga, Pink Final, som kom ut mindre än en timme efter matchernas slut på lördagseftermiddagarna i England, så fann jag mig helt plötsligt i ett hav av information, matchreferat, statistik, rykten och intervjuer, som jag ansåg att andra också skulle ges möjligheten att ta del av. Jag la ju trots allt hela min lön för att dela ut direktreklam på söndagarna i villasamhället där jag växte upp på att finansiera prenumerationen, och information är ju född att vara fri (har jag läst), så varför inte?
Oavsett om det fanns något egentligt behov av det eller inte, så jag fann en stor lust till att komplettera Newsletter med en svensk utgåva, och gav den det fantasifulla namnet ”City Post”. Jag drog i gång utgivningen, knåpade ihop en fyra-fem nummer per säsong och postade dessa till de svenska medlemmarna. Precis som Newsletter, var det en inblandning av nyheter om laget, supporterklubben och lite matchreferat, men med ett stooort utrymme för personliga åsikter. Kom ihåg att detta var innan internet och den enorma tillgången till TV-sänd fotboll, så oftast kunde mina lätt färgade konstateranden förbli helt oemotsagda och oifrågasatta. Tidningen kryddades också med en tävling då och då. Allt skrevs på min reseskrivmaskin av märket Brother (så klart!!), förutom rubrikerna, som antingen skapades av ”gnuggisar” (ark med bokstäver i några storlekar som gnuggades på pappret) eller med hjälp av en linjal som en kliché/utstansning för varje bokstav. Därav känns rubrikfonten igen från år till år, långt innan varumärkesbyggande kom in i min värld…
GDPR var inte heller påtänkt, så det publicerades varje säsong en lista över svenska medlemmar i supporterklubben, helt utan friskrivande villkor eller förfrågningar. Om godkännande Tillkom det en inbetalning efter pressläggningstiden, eller om utrymmet i spalten helt enkelt tog slut, så var det enkelt löst med ett litet tillägg för hand, gärna i mikroskopisk stil.
Bilderna hämtades till största delen från Pink Final. Endast mycket sällan förekom City i svenska dagstidningar. Eftersom Pink Final trycktes i relativt låg kvalitet – åtminstone i HD – och på rosa papper, så blev City Post aldrig något för den visuelle finsmakaren. Ambitionen att varje kvadratcentimeter av pappret skulle utnyttjas till Cityrelaterad information, brist på layoutskapande verktyg samt total avsaknad av kompetens och känsla för layout skapade, tillsammans med bilder som fotokopierats från grötiga original, skapade något av ett monster visuellt. Ljusår från dagens media, som med sin tilltalande design och disposition, vackra färger och högupplösta bilder, äts med ögonen redan innan man har börjat att läsa.
En annan mycket tydlig tidsmarkör är utgivningen av VHS-kassetter. Inte bara sammanställningar av säsongerna och om klubben i stort gavs ut, utan även väldigt specifika matcher eller företeelser. Cupfinaler så klart, men det var ju inte så gott om dem från slutet av 1970-talet till VHS-erans slut. Exempelvis gavs det ut en VHS-kassett med höjdpunkter från Citys fina start 1991/92, där City radade upp tre segrar i rad i ligaupptakten (varav en mot självaste Liverpool)! Jag köpte den, så klart. Tänk om vi under Pep skulle släppa en DVD så fort vi vunnit tre matcher i rad…! DVD-hyllan hade blivit full ganska snabbt. Även FA-cupmatchen mot Tottenham, där vi vände 0-3 till 4-3 begåvades med en egen release. Det är inte så länge sedan, men ändå en annan tidsepok. Supporterklubben hade också uthyrning av dessa, vilket man kunde läsa om både i STB och City Post.
Själva framställningen gjordes först på en egeninköpt kopiator av det enklare slaget. Man ”kalkerade” varje sida på ett negativ (ett tunt papper), som under värme gav avtryck på den tomma sida som innehållet fördes över till. Det var i sanning en omständlig och mycket dyr process, varje ex kostade mig över 10 kronor, så jag förstår att apparaten inte blev en världssuccé. Antagligen var jag den enda på jordklotet som köpte en.
Jag fick hitta andra lösningar. Då och då lyckades jag att övertala någon av mina lärare att kopiera några sidor till mig i skolan. Efter ett tag fick jag min kompis pappa, som var VD för Duni (pappersdukar, servetter, mm) på orten och hade fri tillgång till en kopieringsmaskin, att ”ta en för laget” och hjälpa mig. Nu var det ju inte hans lag, han håller främst på Helsingborgs IF (och hans son på West Ham). Troligtvis var det ändå hans sekreterare som gjorde kopieringen… Shoutout och tack till Jan och Henrik Billing!
Hur som helst var dupliceringsprocessen säkrad och jag var mycket nöjd. Med ett självförtroende som man bara kan odla fram i unga år (eller om man lyckas leva hela sitt liv helt utan självinsikt) kände jag mig som en blandning av Gutenberg, Lars-Åke Björklund och Richard Dahl (lokal sportjournalist i hemtrakterna).
Entusiasmen var så stor att ordinarie utgivningsplan inte räckte till, utan det behövdes ett extranummer, mellan säsongerna 1991/92 och 1992/93. Exakt varför sommaren 1992 belönades med ett extranummer är inte riktigt tydligt. Det var i alla fall inte för att uppmärksamma att vi kunde se någon City-spelare live in action i EM-slutspelet i Sverige, för det nämns inte med en rad! Jag såg Keith Curle i Englands landslagströja på Malmö Stadion den sommaren. Allas vår David White var också med i truppen, har jag för mig, men fick ingen speltid. Kanske var extranumret betingat för att bjuda in och väcka intresse till en medlemsträff? Den 23 maj genomfördes en välbesökt medlemsträff i Köpenhamn, där vi ämnade att ”undersöka om en Guiness smakar lika gott som på Öriket.” Det vill jag minnas att den gjorde, även om det finns delar av resan som inte går att minnas alls (främst de senare delarna). Bloomsbury Bar existerade inte på denna tid (i alla fall inte som en Citypub), annars hade vi säkerligen besökt den. Vi åkte färjan mellan Landskrona och Tuborg, en klassisk linje, som nu tyvärr är nedlagd. Vissa deltagare hade rest långt, exempelvis från Stockholm (Tommy från Vagnhärad) och västkusten (bröderna Johansson från Ödsmål), därför erbjöds även övernattning, på utvalda platser (Malmö och Landskrona). Solen sken, öl konsumerades och träffen blev så lyckad att det skulle dröja många år innan vi orkade genomföra en ny. Nära 17 år, faktiskt. Då hade vi en träff på just Bloomsbury Bar, som en fredagskväll visade City mot Darlington i FA-cupens andra omgång.
Sommarnumret erbjöd även souvenirförsäljning, då jag köpt in ett antal Tony Coton t-shirtar, som såldes för 100 kronor inkl porto.
Här känns som ett bra tillfälle att avsluta. På toppen, liksom. Men det är inte omöjligt att det blir en återblick till i detta gamla material från en annan tidsålder igen, nu när jag hittat nyckeln till arkivet. Kanske väcker det en nostalgisk tanke hos några av er äldre medlemmar, och kanske lockar det till förundran och skratt hos er yngre? Hoppas oavsett att läsningen skänkt någon form av upplevelse.
CTID,
Andreas Larsson
