Citizens En ordförandes reflektion i en tuff tid
Det har varit en märklig tid att vara Manchester City-supporter. Efter år av utredningar, rubriker och diskussioner kring de så kallade 115 anklagelserna har den oberoende kommissionen nu kommit med sitt utslag.
Kommissionen har funnit City skyldigt till allvarliga överträdelser av de ekonomiska reglerna under nio säsonger, 2009/10–2017/18, och till brister i samarbetet med utredningen. Enligt kommissionen använde klubben avtal som gav en felaktig bild av de verkliga arrangemangen och som på konstgjord väg ökade intäkterna och minskade kostnaderna.
Processen är inte över. Inget straff är bestämt, City har hela tiden förnekat anklagelserna och klubben har också överklagt. Men det här är mycket att ta in, och jag känner ett behov av att skriva av mig redan nu.
Jag startade mitt supporterskap som en klassisk underdog-supporter och jag har fått följa min klubb på en resa jag aldrig trodde var möjlig. Den perfekta underdog-resan till det perfekta avslutet med målet av Aguero 2012. Därför gör det ont att se en grå hinna hotar att läggas över allt vi har upplevt tillsammans.
Ingen är större än klubben
Jag vill vara tydlig med något som kanske inte är vad man väntar sig: står domen sig, även efter en eventuell överklagan, ska Manchester City ta konsekvenserna.
Ingen person är större än Manchester City. Ingen ägare, ingen styrelse, ingen tränare eller spelare. Det är vi supportrar som grupp som är klubben, och vi bygger den tillsammans i vår egen tid.
Därför måste vi kunna skilja på att älska klubben och att försvara allt klubben gör. Om Citys ledning har gjort fel ska vi kunna säga det. Det gör oss inte till sämre supportrar.
Att jag säger detta betyder inte att jag har vänt klubben ryggen. Jag vet att många av er litar på klubbens försvar, och det har ni all rätt till. City har rätt att få sin sak prövad fullt ut.
Och om det blir ett straff ska det vara proportionerligt och följa samma rättsliga principer. Att kräva rättssäkerhet är inte att be om nåd.
Två frågor som måste hållas isär
Det är viktigt att vara tydlig med vad domen handlar om. Kärnan i domen är inte att City investerade, utan att klubben enligt kommissionen inte var ärlig om hur pengarna kom in.
Den frågan ska avgöras för sig. Men det finns en annan fråga som också förtjänar att diskuteras: hur Premier Leagues ekonomiska regelverk påverkar den konkurrens som ligan säger sig vilja värna.
Och det här är absolut inte en bortförklaring, men det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. City kan ha brutit mot reglerna och behöva ta konsekvenserna, samtidigt som reglerna kan vara utformade på ett sätt som skapar problem. Är ett regelverk dåligt är svaret att driva frågan öppet, inte att kringgå det.
1992 fortfarande spelar roll
För att förstå varför regelverket skaver måste vi gå tillbaka till året då Premier League föddes. När ligan bildades 1992 fick de 22 klubbarna som lämnade gamla First Division en betydligt större kommersiell självständighet, bland annat genom att själva förhandla sina TV-avtal. City var en av de 22. Det första avtalet med BSkyB var värt £304 miljoner över fem år.
Sedan dess har ekonomin vuxit nästan ofattbart. Säsongen 1991/92 hade klubbarna i högsta divisionen samlade intäkter på omkring £170 miljoner. 2018/19 var Premier League-klubbarnas omsättning £5,15 miljarder, och 2024/25 hade den nått £6,8 miljarder.
Men det intressanta är inte bara hur mycket pengar som kom in, utan vem som hade bäst förutsättningar att ta vara på dem. Klubbar med stora supporterbaser, stora arenor och starka varumärken vid exakt den tidpunkten gick in i den nya eran med ett försprång, byggt genom decennier av arbete och framgångar.
När Premier League och även Champions League startade förstärktes det försprånget kraftigt. Den som var stor 1992 fick ett ekonomiskt övertag som med tiden blivit allt svårare att ta igen.
Det syns fortfarande. Enligt Deloitte genererade Premier League-klubbarna £2,4 miljarder i kommersiella intäkter 2024/25, och de sex klubbar som brukar kallas Big Six stod för 73 procent av dem.
Mekanismen är enkel. Ett starkt varumärke ger större sponsoravtal, som ger mer att investera, som ger sportsliga framgångar och Champions League-pengar, som i sin tur ger ännu större kommersiella möjligheter. För den som börjar med lägre intäkter fungerar samma spiral åt andra hållet.
Paradoxen i regelverket
Här blir regelverket avgörande. Sedan säsongen 2026/27 gäller Premier Leagues nya system Squad Cost Ratio. Som grundregel får en klubbs truppkostnader uppgå till högst 85 procent av fotbollsintäkterna och nettot från spelarförsäljningar. Premier League säger att systemet ska ge alla klubbar möjlighet att sikta högre, och tanken bakom är god: klubbar ska inte spendera pengar de inte har.
Det finns goda skäl till att reglerna finns. Vi har sett klubbar som Bury och Derby County hamna i djup ekonomisk kris, och ägare som lämnat efter sig skulder istället för framgångar. Ingen supporter vill se sin klubb gå samma väg, och ekonomisk kontroll är ett skydd för just oss supportrar.
Men om möjligheten att investera kopplas till de intäkter man redan har, och de största intäkterna i stor utsträckning finns hos klubbar som redan hade starka kommersiella positioner 1992, riskerar regelverket att göra hierarkin mer stabil.
Det behöver inte vara avsikten. Men det kan bli konsekvensen. Det är talande att klubbarna röstade nej till ett alternativ där taket hade varit lika för alla, kopplat till vad den sämst placerade klubben får från ligan.
Ta Newcastle och Aston Villa, två klubbar med stor historia, starka supporterbaser och ambitionen att etablera sig i toppen. Newcastle har mycket stora finansiella resurser, och båda klubbarna har redan fått förhålla sig till begränsningarna i det ekonomiska regelverket. Men det är just därför de är intressanta: de visar var reglerna kan skava.
Jag säger inte att de ska få särskilda förmåner. Jag frågar hur en klubb som ligger efter ska kunna komma i kapp, och kunna tävla, om dess möjligheter begränsas av de intäkter den redan har.
Går det att klättra inom reglerna?
Här blir vår egen historia både relevant och obekväm. När Premier League startade var City ingen ekonomisk jätte. Vi hade en fantastisk historia och en passionerad supporterbas, men var långt ifrån den position vi har idag. Säsongen 1998/99 spelade vi i tredjedivisionen, och därefter följde två raka uppflyttningar.
Ägarbytet 2008 förändrade klubben för alltid, och att ägarnas kapital gav City en enorm fördel är ett faktum som inte behöver förnekas.
Men det som också hände var detta: en klubb utanför den etablerade toppen investerade sig uppåt och byggde sedan upp egna, betydande intäkter.
Och väl där har City utvecklat en organisation som är betydligt mer än bara stora transferutgifter.
Det är också värt att minnas vad en stor del av pengarna gick till. City Football Academy byggdes på mark i östra Manchester som tidigare låg öde, och klubben har satsat på ungdomsfotboll, damfotboll och samhällsarbete genom City in the Community. Det är just den sortens investeringar som de ekonomiska reglerna är utformade för att uppmuntra. Det ursäktar ingenting av det kommissionen har kommit fram till, men det visar att klättringen också byggde något som kommer att finnas kvar.
På transfermarknaden har City också byggt upp en imponerande förmåga att köpa men inte minst sälja spelare, och under de senaste fem åren har klubben visserligen spenderat omkring £962 miljoner, men samtidigt fått in omkring £638 miljoner i försäljningar. Det gav City en nettospend på £325 miljoner – den sjätte högsta bland de klubbar som jämfördes i BBC genomgång. City låg alltså högt i bruttospend, men inte högst i nettospend.
En viktig del av det är spelare som klubben själv har utvecklat. BBC har beräknat att City under samma femårsperiod fått in omkring £280 miljoner från försäljningar av spelare som kommit genom den egna akademin. Citys egen årsredovisning visar dessutom att klubben gjorde £139 miljoner i vinst på spelarförsäljningar 2023/24 och mer än £405 miljoner under de föregående fem åren.
Det är för mig ett viktigt perspektiv. Ägarnas kapital var avgörande för att ta City från den position vi befann oss i 2008. Men därefter har klubben också byggt upp en verksamhet som genererar stora egna intäkter, utvecklar spelare och kan återinvestera pengar från spelarförsäljningar. Det är en del av förklaringen till att City idag kan konkurrera ekonomiskt utan att varje års framgång behöver bygga på att klubben har högst nettospend på transfermarknaden.
Jag är medveten om att det kan låta motsägelsefullt att använda City som exempel. Anklagelserna gäller just de år då klubben klättrade, och kritiker kommer att säga att klättringen enligt kommissionen delvis byggde på en felaktig bild av ekonomin. Den invändningen ska tas på allvar och inte bortförklaras.
Dagens intäkter går inte helt att skilja från de åren. Sponsorer som vill synas med en vinnande klubb, TV-pengar som följer framgångarna och en nybyggd fullsatt arena är delvis en följd av dem. Men just därför är frågan så viktig: om det i praktiken bara går att klättra genom att tänja på eller bryta mot reglerna, då är det ett problem i sig.
Nästa klubb som vill utmana toppen måste kunna göra det helt inom reglerna. Det är den möjligheten jag vill att Premier League säkerställer.
Två ståndpunkter som inte motsäger varandra
Därför landar jag här. Ekonomisk kontroll behövs, och ingen ägare ska kunna skriva en check och köpa sig till vad som helst.
Men jag vill också att en klubb som idag ligger bakom giganterna faktiskt ska kunna klättra. Det är en stor del av det som gjort Premier League så fascinerande. Det vore ironiskt om vi efter Citys resa byggde ett regelverk som gör det betydligt svårare för nästa klubb att göra samma sak.
Kanske blir det Newcastle. Kanske Aston Villa. Kanske en klubb vi knappt pratar om idag.
Så jag säger två saker samtidigt, och jag menar båda: har City gjort fel ska City ta konsekvenserna. Och Premier League behöver regler som inte bara skyddar gårdagens stora klubbar, utan ger morgondagens möjlighet att växa fram.
Vad vi gör nu
Vi är en gemenskap som älskar samma klubb. Vi kommer att få höra gliringar den närmaste tiden. Möt dem med lugn: känner du inte att du kan, så behöver du inte försvara varje beslut klubbledningen fattat för att stå för din kärlek till klubben.
Jag vet att de flesta av er har fått vara med om en resa som ingen kan ta ifrån er.
Upplevelserna och glädjen var äkta. Det här är min klubb. Och det här är din klubb. Vår klubb, som är större än mig, dig och ägarna.
CTID
Andreas Fahlgren, ordförande i svenska supporterklubben för Manchester City, Citizens of Sweden