Coronapandemin förde med sig flera ovälkomna moment. Ett av dem var att pandemin omöjliggjorde resor till Manchester för att se på City. Nu har läget förbättrats och det är återigen möjligt att åka och se världens finaste lag på värdens finaste arena. Senaste gången jag var på plats var maj 2019, hemma mot Leicester när Kompany gjorde DET drömmålet. Även då vill jag minnas att det var Citizens of Sweden som fixade formidabla platser.

Hur som helst, fredagen blev för min del en resdag. Jag reste från Landvetter med Ryanair med avgångstid 22:55. Lite sent kanske, men å andra sidan underbart att slippa mellanlandningar och priserna Ryanair erbjuder är fullt överkomliga. Jag landade i Manchester efter midnatt så det var bara att ta en taxi till Ibis hotel och sedan gå och lägga sig.

Arenan ligger ju en bit från centrum. Det var därför fördelaktigt att vi var ett gäng under ledning av fru Lönnqvist som vid 12-tiden träffades vid Picadilly Gardens för att åka tunnelbanan till Etihad Campus. Supersmidigt! Väl på plats var mitt första uppdrag att köpa nya hemmatröjan med ”FODEN 47” på ryggen och så naturligtvis mästarmärket på axeln. I shopen var det knökfullt med folk och det shoppades på friskt. Inte konstigt att klubben går med vinst på 47.1 miljoner pund med det trycket på merchandise. Det tog väl en timma att få tröjan printad och betald bland allt folk. Men nu kommer jag ha den på mig varje gång jag följer laget framför TV:n så det är det värt!

Jag tog efter det en promenad till Mary D’s och givetvis var det en hel del folk där också. Lördag var det ju så det dracks friskt och var god stämning. Undrar hur många liter öl Mary D’s säljer på en sådan dag? DJ:n spelade hög musik och emellanåt försökte han dra igång ramsor. DJ:n gjorde flera tappra försök. Dock är det ju bara så att puben har svårt att ”komma igång” med sjungandet och riktigt lyfta.

Från min fin-fina plats på 93:20-sektionen var det väldigt kul att se fyra svenska tjejer gå ut med spelarna. Helt otroligt att Citizens of Sweden lyckas fixa sådana grejer. Över lag är det väl mycket prat om att de stora lagen och spelarna är så otillgängliga. Men här får alltså fyra svenska tjejer gå ut hand i hand med några av världens absolut bästa fotbollsspelare inför en superviktig ligamatch! Otroligt! Finns det någon möjlighet att som 29-åring följa med som spelarmaskot till vårens resa är jag tillgänglig! Vore ju legendariskt om jag gick ut med De Bruyne och tätt därefter kommer Ricky hand i hand med Haaland!

Matchen i sig blev ju en otrolig historia. När Alvarez ganska tidigt gjorde 1-0 trodde väl fler än jag att det skulle bli en storseger. Sedan vände Cancelos orsakade straff och utvisning upp och ner på allt. Det blev magknip och ångest istället men det kändes förlösande när Haaland nickade in 2-1. Trodde vi. Efter ett explosionsartat jubel på arenan kom den lila skylten upp och så var målet bortdömt. Snopet och första gången jag upplever en VAR-situation på plats. Hur som helst, tiden gick och City försökte allt dom kunde, men inget fungerade.

Vi började vråla allt mer på läktaren ”CITY CITY CITY” men en fiaskoartad enpoängare hemma mot Fulham kändes oundviklig. Men så vändes allt upp och ner i matchens sista minut när De Bruyne föll i straffområdet och domaren pekade på straffpunkten. Fram stegade Haaland och gjorde vad han behövde, satte bollen i mål och säkrade tre väldigt viktiga poäng.

Vilken match! Tre poäng hemma mot Fulham är väl egentligen ett krav i dessa dagar men när vi fick slitas mellan hopp och förtvivlan i 95 minuter var det närmast euforiskt efteråt. Spelarna och en vilt hoppandes och kramandes Pep gick planen runt för att tacka fansen. Jag tycker vissa kommentarer efter matchen sammanfattar känslan av matchen väldigt bra:

“We didnt win the Premier League today, but this moment makes sense for our job. Everyone was exceptional, Playing for 65 minutes v Fulham with 10 men, the way we played, the moment and my period here in Manchester celebrating with the fans… The faces in the crowds, the run round the pitch - it was very good. It was so exciting, the emotion as a manager. After seven years here, you have doubts, you have thousands of training sessions and matches and travel but still they are alive and want to do it. It makes me so, so proud.” – Pep Guardiola efter 2-1 mot Fulham

Fantastic. I was nervous for the penalty. It was one of the most nervous moments of my life, but fantastic. A penalty in the last minute, of course I would be nervous. But it was an amazing feeling.” – Erling Haaland efter 2-1 mot Fulham

Lördagskvällen avslutades med segermiddag på Giorgio med väldigt god mat, en läcker tiramisu, ett par peronis och så förstås trevligt sällskap!
Söndagen och sista hela dagen i Manchester var en speciell sådan. Vanligtvis brukar jag själv vilja åka på en annan match i närheten men den här dagen var utbudet i nordöstra England verkligen noll. På grund av ett par lustiga matcher i FA-cupen spelades det ingen Championship och i Premier League spelades matcherna i London och Birmingham.

Dock spelades det ju som sagt bra matcher! Så vad göra? Lönnqvistarna Bosse och Filip bokade bort från 11:45 på Yates. Där blev jag kvar hela dagen och såg på Super Sunday-matcherna. Några fler Citizens-resenärer kom och gick under dagen men jag rörde mig inte många steg, utan såg det som min uppgift att hålla bordet och dricka öl.

Under tiden fick vi se Arsenal imponera mot ett uddlöst Chelsea. Arsenal är på riktigt känns det som just nu. Uniteds förlust visades tyvärr inte så jag fick istället se ett starkt Newcastle köra över Southampton på bortaplan. Därefter tog Liverpool en imponerande seger mot Tottenham. Tre matcher räknade jag ihop att jag såg, dock vet jag ej hur många öl det blev under de där timmarna. Men det var en riktigt trevlig söndag hur som helst!

Bildcred: familjen Lönnqvist take over av Citizens of Swedens instagram-konto

Som sista grej på resan hängde jag med familjen Lönnqvist till Bem Brasil för en middag. Det stället återvänder jag gärna till för oj vad duktiga de är på kött, brassarna! Snåla var de inte heller utan de kom konstant ut med olika saftiga köttbitar och ville ivrigt att vi skulle prova på allt. Jag var helt proppmätt så efter den här härliga och trevliga dagen rullade jag i princip hem till hotellet.

Avslutningsvis stod klockan på 03:30 när jag vaknade för att ta taxin till flygplatsen. Flyget lyfte 06:40 engelsk tid och landade i Landvetter Omkring 8:30 svensk tid.

Därmed var en härlig resa i Manchester över och jag får tacka alla medverkande och konstatera att det är helt underbart att pandemin inte hindrar sådana här härliga upplevelser längre. Nu laddar jag för nästa supporterresa mot Chelsea i maj och hoppas då att jag får vara med och fira mitt första ligaguld på plats.

Kommentarer

Kommentera