Nu har vi kommit in i den mörka perioden av året och det är verkligen mörkt just nu. Frågan är om det blir någon mer titel 2024/25. Förlusterna radas upp och även när City har vunnit så har det sett krampaktigt ut, som mot Wolverhampton och Johnny Stones mål på övertid. Att gå vidare från Champion League känns fortfarande som en självklarhet – och City har ju faktiskt haft en på pappret bra lottning – men det vore en stor fördel att komma bland de åtta första lagen, för att i ett mycket hårt spelschema slippa två matcher på vägen mot München (31 maj 2025).

Kanske är detta en reality check för oss City-supportrar. Att vi ska komma ihåg att även vi är dödliga. Vi är City. Vi är inte arroganta, som vissa andra framgångsrika klubbars supportrar. Vi är bättre än så. Vi har ingen given rätt till några titlar, pokaler eller segrar. Allt måste förtjänas genom bra spel och prestationer, kanske också lite tur. Eller VAR, om man är Tottenham eller Liverpool. Memento mori!

Man behöver inte vara elittränare eller idrottspsykolog för att hitta förklaringar till varför det går så knackigt just nu. Tidigare har jag skrivit att en nyckel för en framgångsrik säsong är att ”rätt spelare håller sig skadefria. Läs Håland, Johnny Stones och De Bruyne …  men framför allt Rodri: EM:s bäste spelare, vår defensive general, mannen som (nästan) aldrig förlorar! Honom kommer vi att behöva lika mycket som under säsongen som gick och att hitta en back-up eller komplement till honom är nog en av den sportsliga ledningens största utmaningar.” Tre månader in i säsongen kan vi konstatera att bortsett från Håland så är det worst case scenario som inträffat. Skador får man som elitklubb räkna med, inte minst när en ”normal” säsong innehåll 55-60 matcher, men så många på en gång och på nyckelspelare som dessa, klarar få trupper i världen av.

Onekligen känns det som att en generationsväxling står för dörren. Vi behöver både föryngra och förstärka. Frågan är bara om det är Pep som genomdriver den eller han lämnar över rodret i sommar…

Mitt i allt skadeelände kan man även finna små ljusglimtar. Flera akademispelare har fått, och i en del fall även tagit, chansen. Exempelvis tycker jag att Nico O’Reilly och Kaden Braithwaite har varit bra när de fått spela. Matheus Nunes har tagit stora kliv och visat varför han köptes in för stora pengar. Mål, assister och höga matchbetyg. Den form som han visat i höst har han inte varit i närheten av tidigare i vår ljusblå tröja. Även om mina förhoppningar om en ”släkten är värst”-återkomst till Lissabon med storspel och vinnande mål i Champions League-matchen mot Sporting grusades å det grövsta. Det blev platt fall för honom och de flesta andra. Jahmai Simpson-Pusey gjorde inte alls dåligt ifrån sig i sin första start, mot Sporting, men det var i en omgivning som inte fungerade, med ett nykomponerat försvar och en sexa som inte lyckas skydda sin backlinje.

Aldrig har ett landskampsuppehåll känts så efterlängtat som detta.

Kommentarer

Kommentera