Jag växer upp i en tid i Sverige på 70 & 80- talet då Tipsextra kl 15.00 på lördagar var en helig stund för oss fotbollsälskare.

Som 13-årig fotbollspelare i VSK följde jag intensivt den Engelska ligan som den kallades då. Klasskompisarna på 80-talet hade på sig Arsenal/Man U. / Liverpool/eller Tottenham souvenirer/sjalar.

Ville man utmana ödet och inte vara en medgångssupporter då skulle man välja ett annat lag. Jag valde Manchester City.

Det avgörande valet för mig var en TV sändning på mitten/slutet av 80-talet. Den ord. TV-matchen (Arsenal-Tottenham) blev inställd p.g.a. snöoväder och istället skulle en reservmatch visas.

TV-Kommentatorn sa besviket Vi vänder oss istället till dom norra delarna av England där det forna topplaget Manchester City lever i en tung utförsbacke vid sidan av den mer framgångsrika och ekonomiskt hårdsatsande stadsrivalen United

När sändningen börjar ser jag ett fullsatt ljusblått Maine Road och det finns inget som vittnar om att det är ett utdöende lag i nedförsbacke (även om det kanske var så).

Jag minns inte resultatet men jag fascinerades över stödet på läktaren trots det tunga tabelläget. Jag valde att ta parti för David i kampen mot Goliat. Visst har det varit ensamt som City-supporter genom åren men idag som 54-åring så går jag oftast med ett ljusblått leende gatan fram. I livet & i fotbollen går det upp och ner men har man varit djupt nere i dyn så vänder det faktiskt en vacker dag och tittar du upp så ser du en himmel som faktiskt alltid är himmelsblå oavsett om lite moln ibland skymmer sikten.

Blue Moon!

Kommentarer

Kommentera